Ulla & Christer Florell - Sy Circe
VHF: SB4826 Satellittelefon: +8816 326 53842
HF: SA0BCF MMSI: 265591430

The First Trip2009-06-28

‹ Tillbaka

Vi låg och tryckte i Björkö, strax norr Göteborg i två dagar och väntade ut en västlig kuling. Vindarna i hamnen var mellan 14-18 m/s hela tiden och vi fick skavsår på två linor.

Lördag 20 juni klockan 12 släppte vi förtöjningarna och började segla Norrut eftersom det var västlig vind 7-9 m/s. Vid Käringön vred vinden till NO. Vi slog vi och försökte segla mot skottland , men det gick dåligt pga. svag vind tillsammans med en 2-3 m SV dyning (den ”gamla” kulingen) som nu mötte en NO dyning på 1-1,5 m. Resultatet blev mycket märkliga vågtoppar och gropar och Circe ormade som en drucken genom vågorna med seglen slående hit och dit. Vi fick sikta på engelska kanalen men i längden inte hållbart. Till kvällen gav vi upp och startade järn genuan och satte kursen mot Peterhead i norra Skottland. Söndag och måndag blev segel 5-7 timmar varje dag och motor för resten. Tisdag gick vi in i dimman och vi körde mer än 200 km utan att se ett dyft visuellt, men på radarn hade vi koll. Vi passerade ett antal borrplattformar och bogserare men såg ingenting.

Däremot hade vi sällskap av ett gäng tumlare som var några meter från båten och förtjust dök under kölen hela tiden. Mitt på dagen började det fladdra kring masten – en typ av strandfågel vinglade omkring mellan stag, linor och försegel och kom slutligen akteröver och landade på utombordsmotorn på akterpulpit, 1,5 m från Ulla. Klart fall av felnavigering och mycket uttröttad satt den där i 4 timmar. Den sket på den Svenska fanan, men det bjöd vi på. fogel

Efter 20 timmar i dimma närmade vi oss Peterhead vid klockan 01 på natten. Vi anropade Harbor Master enligt instruktion och begärde att få komma in. Vi fick svar, men på skotska och det är alltså inte engelska. Efter tre förtydliganden var vi överens och vi skulle vänta på en fiskebåt som låg före oss att komma in. Det skulle vara högvatten klockan 4 på morgonen, så starka strömmar kunde förväntas genom öppningen. När det blev vår tur satte vi fart för att ha bra styrfart genom öppningen i breakwater, dvs. vågbrytarna som skyddade hamnen. Plötsligt från ingenstans dyker det upp en oceanångare framför oss, den tutar och har gröna lanternan på fel sida och akterljuset lyser starkt högt över våra huvuden. Panikkänsla – båten tutar igen och nu högre. Just då upptäcker vi att oceanångaren är en 15 m hög mur bara 25 m framför oss – breakwater. Att sikten var så dålig kunde vi inte ana. Tutet var en mistlur på hörnet till muren där också en grön inseglingsfyr fanns. Med klappande hjärta väjde vi för muren och åkte in i ett hål där det inte fanns någon mur. Nu kunde vi också skönja den röda fyren på babordssidan. Väl inne i yttre hamnen letade vi i blindo upp den inre hamnen där vi igen gick igenom ett litet hål i en ny mur och hamnade rakt på flytpontonerna i gästhamnen. Klockan två på morgonen hade vi förtöjt och tog oss en whiskey för att få nerverna på plats igen – rent medicinskt syfte alltså.

peterhead Peterhead är en liten ort där halva byn sysslar med underhåll och service till borrplattformarna och resten ägnar sig åt fiske. Att försöka leta upp en fiskeaffär är nästan omöjligt – var och en fixar sin egen fisk. Gästhamnen med en utmärkt flytponton var den finaste vi sett hitintills. I övrigt var alla hus sten- eller betong grå. Vi behövde tanka men ett par från Belgien varnade oss för att det bara fanns röd diesel i hamnen vilket var lågbeskattat och illegalt. Harbor master försäkrade att det var legalt. Viss förvirring, så vi gick bort till polisstationen och frågade. Jodå, det var ok med röd diesel och om man hade en dieselvärmare ombord blev 40% av inköpt mängd skattefri och 60% med viss skatt. Så nu har vi röd diesel i tankarna.

Fredag 26 juni gick vi upp klockan 4 på morgonen och seglade iväg 06:00 för att få tidvattnet med oss. Märklig känsla att åka 6 knop genom vattnet, men med 8 knop över grund. Vi undvek uppgrundningar för där krockade tidvattnet med dyningen vilket gav ”hoppvatten” som vi döpte det till.

Under eftermiddagen anlände vi till Buckie som enligt beskrivningen hade en hamn med access 24 tim per dygn. Toppen tänkte vi, då finns det flytpontoner. Väl inne i hamnen visade det sig att gästhamnen som var utmärkt på kortet var planerad men inte ännu var byggd – fattades pengar. Vi blev hänvisade, mycket trevligt, till en kajkant och fick lägga mycket långa linor för att kunna åka hiss upp och ner med tidvattnet. Det gällde att ha en extra lina förbunden med stegen som fanns infälld i murväggen så man kunde dra sig in om man ville gå i land. Annars flöt vi omkring ca 5 meter ut i hamnen. Ulla lyckades på något sätt hitta en fiskeaffär där man inte sålde fisk, eftersom ingen köper fisk, men vi kunde få köpa krabbklor och som rent undantag fanns det lite haddock (Torsk, fast bättre) som är en mycket god fisk. Det gjorde vi och njöt av livet. Ska man få färskare krabba får man nog dyka efter den själv.

I byn var inget att se och vi tröttnade på att glo in i kajväggen. Klockan 06 drog vi vidare mot Inverness.

Resan in mot Inverness är mycket vacker och extremt grund, bara fåtal meter vid lågvatten. På sjökortet varnas för starka strömmar och strömvirvlar. Mot slutet hade vi strömmen med oss och gjorde 10 knop på sakta fart. När vi närmade oss Sea Lock, slussen för att komma innanför tidvattnet, skummade och virvlade vattnet, men det gick att hantera. Två slussar upp och vi kunde angöra en utmärkt gästhamn med flytbryggor. inverness sea lock

Vad har fungerat bra respektive mindre bra? Hela båten med i stort sett all utrustning har fungerat bra. Vi är verkligen nöjda och känner oss trygga med båten

Speciellt nöjda är vi med vår finurliga sjötankning. Från en förrådstank med diesel pumpar vi soppan med elpump till den ordinarie tanken och kan enkelt tanka båten i vild sjögång – toppen.

Frysen fungerar jättebra – håller kallt och drar mindre ström än beräknat

Vi plockade in genuan i hög sjögång och var inte uppmärksamma på linan som gick fel och fastnade i elvinshen. Linan gick av och linutföraren på vinshhuvudet gick sönder. Bara att köpa nytt huvud.

I Peterhead la värmaren av. Vi har bokat reparatör i slutet av Caledonian Channel.

Det har varit mycket tungt att hissa storen efter vi fått ett tredje rev. Av slump stod jag och tittade in i bommen en dag och såg då att linorna var korsade. Det får vi fixa till under kanalresan.

Spökande AIS. I Göteborg märkte vi att AIS inte fungerade bra. Installatören skickade då en ny apparat. Men den visade sig vara defekt och gick i retur. Successivt förstod vi att det var inget fel på utrustningen, utan det var en olycklig antennplacering som gjorde att GPS mottagaren var skymd av rorsman, utombordsmotor och lite annat. Installatören skickade då en förlängningssladd så vi skulle kunna flytta GPS antennen. Fast den var också trasig vid ankomst. Så vi köpte en antennförlängning i IT store och allt fungerade ok.

RayMarin Life-Tag. Vi har haft 4-5 Man över bord larm med stort hallå på larmet och att autopiloten går ur sin kurs. Efter lite klurande förstod vi att det inte var något fel på utrustningen och felet bestod i olycklig montering. Mottagaren sitter bara 10 cm från VHF stationen, antennsplitter och en högtalare – skall vara minst en meter.

Skämshörnan: RayMarine nya plotter C120W. Vi lät montera ny plotter efter att ha hört hur bra den var och att den fungerade med RayMarine pc-programvara. Med den kommunicerar plottern med datorn och datorn visar samma plotterbilder som plottern gör. I datorn visas då Sjökort, vår aktuella position och radarbilden över närområdet. Efter den här överresan tycker vi att en sådan funktion nästan är ett krav. Poängen är att ha full koll på situationen när du är nere i båten. Pc-programvaran kostade ca 6.000 kr och installation av nätverkskablar kanske lika mycket. Någon som tror det fungerade? – självklart inte. Men någon gång senare i år eller nästa år ska RayMarine försöka få till det.

Och så har vi det riktiga bottennappet – SKÄRMEN eller RAKSPEGELN. Den har lägre ljusstyrka än tidigare C80 eller C120 och kan svårligen avläsas i fullt solljus. Tidigare modeller C80/C120 kunde besvärsfritt avläsas i solsken. Sådan hade vi tidigare.

Täckglaset som ligger utanför själva displayen är inte antireflexbehandlat så skärmen måste vara kemiskt ren om man ska se något. Kommer det en vattendroppe (är vi på sjön, eller?) eller ett dammkorn så speglas detta och lägger en dimma över sjökortet. Kommer det lite stänk från sjön eller regnar det – huj, då måste man tvätta med färskvatten för att kunna se sjökortet igen. Täckglaset är försett med något konstig blått skikt, ungefär som man gör speglar, så skärmen är en utmärkt rakspegel, men svår att se igenom. Det här gäller om man har ett sjökort igång med ljust färgad bakgrund – Om man bara vill titta på radarn och få åtkomst till radarns olika finesser, så är bakgrunden svart med svaga radarringar samt en utmärkt reflekterande glasyta. Man ser ingenting. Rekommendationen är att slänga en jacka eller handduk över huvudet, ställa sig på knä framför plottern och se till att inget ljus tränger in. Hur i himmelens namn kan RayMarine göra något så erbarmligt dåligt?

Om du redan har en C80 eller C120, sälj den inte och bry dig inte om en C90W eller C120W. Om du ändå är intresserad av den nya plottern, kontakta först någon stackare som redan har en ny plotter och titta efter själv i dagsljus så du vet vad du köper.

Så här bra rakspegel får du med radarbilden. c120w radar

Och så här tydlig är sjökortsbilden. sjokortsbild c120w

‹ Tillbaka