Ulla & Christer Florell - Sy Circe
VHF: SB4826 Satellittelefon: +8816 326 53842
HF: SA0BCF MMSI: 265591430

Mot Azorerna2009-08-11

‹ Tillbaka

Azorerna ligger ca 1200 nm (220 landmil) sydväst (SW) om Irland. Den förhärskande vinden är sydvästlig. Öster om en linje dragen mellan Irland och Azorerna färdas vågorna från syd till norr. På andra sidan om linjen kommer vågorna från nordväst. Strömmen har, förenklat, sin huvudriktning från söder till norr. Längre söderut, i närheten av Azorerna böjer strömmen av och blir sydlig (enligt lärobok). Att segla till Azorerna från Irland betyder en 1200 nm lång kryss med vinden ständigt i nosen, en konstant motström om 1,2-2 knop och att man i stort sett alltid har vågorna emot sig. Det sista mer viktigt än vad jag förstod.

Resan mot Azorerna blev förskräcklig, ganska bra och helt underbar. Men resan börjar i Kinsale, Irland

Kinsale Flera veckor innan avresan studerade vi vädret. Lågtrycken välde in över Irland i en aldrig sinande ström. Lågtrycken bildas på atlanten och kommer i nordvästlig bana mot Brittiska öarna och kommer in väster om Irland och böjer ofta av norrut. Kuling varannan dag och regn för resten. Navtexen (långvågsmottagare som automatiskt tar emot väderleksrapporter och navigationsvarningar) spottade ur sig ”Gale warnings” varje dag med vindar mellan 12 till 21 m/s. Vi ville runda det ”Irländska hornet” och ta oss väst en bit och därefter sikta mot sydväst där målet låg.

Långtidsprognoser är väl lika tillförlitliga som vinstchansen med en ”Harry Boy”, men har man inget annat vill man ändå tro på dem. Det dök till slut upp en period med två dagars kuling och därefter ett fönster med 4-5 dagars lugnt väder. Utless på det Irländska vädret sa vi ”vi kör”.

Planen var att gå lördag morgon den 1 augusti och sikta mot Frankrike ca en dag och sedan vända västerut. Då skulle vi vara i utkanten av busväder 1 och kanske drabbas av kuling i 5-10 timmar och hinna så pass långt västerut så vi bara snuddade nästa busväder, då utanför västra sidan Irland. Sedan skulle vi få bra väder några dagar i den känsliga inkörsporten för lågtrycken nw Irland och därmed hinna ur ”orkanbältet”.

Sagt och gjort. Fredagen före gjordes den sista kompletterande handlingen. Vi tog ner vanliga genuan och satte upp en stormgenua – genua 4. Det tredje revet i storseglet gjordes i ordning. Vi hade bestämt att vi skulle göra sällskap med våra nya vänner Peter och Anette i LillaLilly, en 40 fots Hanse båt.

Lördag morgon gick vi tvärs över viken till macken. Vi tankade, en engelsman efter oss tankade och så kom LillaLilly och dieseln tog slut efter 40 liter. Harbor manager lyckades efter en stund få tag i en tankbil som kunde komma till lunch. Tankbilen kom faktiskt till lunch och fyllde cisternen. Men inte kom det någon diesel ur pumpen. Den hade dragit luft och fungerade inte längre. Harbor manager sprang upp till cisternen och fyllde en Coca Cola flaska med diesel, skruvade bort en lucka på pumpen, hällde i dieseln och startade pumpen. Mycket riktigt – en liter diesel kom ur tankmunstycket, men inte mer. Upp igen och nya försök, med samma resultat. Klockan 4 på eftermiddagen hade vi övertalat managern att ringa tankbilen igen och be honom komma till fiskekajen på andra sidan viken. Han kom klockan 5 och klockan 6 lämnade vi Kinsale. tankbil kinsale

Vi började resan med ett rev i storen. Sydvästlig kurs och ökande vind. lillalilly resan borjar

Väderleksprognosen hade utlovat 4-meters vågor och vi hade 2-3 m. I ambition att knappa in förlorad tid gick vi för tidigt upp mot Irländska västkusten. Medelvinden är 12 till 14 m/s och 15 i byarna. Vi har dragit ner till rev två. circe i stora vagor

Sjön är ganska våldsam och i de höga vågorna dyker det hela tiden upp 2-3 m ”boffarvågor” som går ca 45 grader på tvärs mot de stora vågorna. De slår direkt mot stäven med stor kraft och för varje boffarsmäll tappar vi 1,5-2 knop. De kommer ofta 2-3 stycken med 3-10 sek mellanrum. boffarvagor i dyningen

Circe brakar på i minst 9 knop och vi försöker hålla upp mot vinden så gott det går. Men vi märker att den kryssvinkel vi kan hålla är 10-12 grader sämre än normalt. Efter 3 boffarsmällar sjunker farten till 3 knop. Nu gäller det att ha så starkt tryck i seglen att Circe på max 5 sek accelererar upp i fart igen för att kunna klara nästa omgång boffarvågor.

Det är natt och sjöarna bryter och sprutar över oss. Vi upptäcker att saltvatten är halt och att man använder 90% av sin energi och kraft bara för att hålla i sig. Miljön är svår och man klättrar eller kryper i båten. Ulla tappar balansen i en våg och far iväg mot navigationsbordet och knäcker några revben. Inte bra – tårar och ont.

Jag önskar en bättre uppdaterad väderrapport och slår på chans på satellitantennen utan förhoppning den skall fungera under dessa omständigheter – men det gör den! Vi är i utkanten av oväder 1 och på väg rakt in i oväder 2 – vi ligger för långt NW.

Vår VHF antenn vacklar i masttoppen och är uppenbarligen skadad. Vi ropar upp LillaLilly och berättar om lågtrycket framför oss och föreslår snar vändning ner mot öster, typ Frankrike hållet. Berättar att vår antenn är på väg att avlida och att vi måste hålla oss inom max 10 nm för nu har vi bara vår handhållna VHF kvar. Att vara utan antennen är ett elände eftersom våra AIS sändare använder den – vi har hela tiden kunnat se varandra på stort avstånd i plottern, men nu är vi blinda. Vi utbyter kurser och positioner och har ambitionen att träffas något dygn senare. Det är det sista vi hör från LillaLilly.

Vi kör ett dygn mot Frankrike, slår och går nordväst. Vinden har vridit lite mot väst och ett dygn senare är vi utanför Irlands västkust och jag upptäcker att vi nästan är tillbaka på samma plats vi lämnade för två dygn sedan. Vi är uttröttade och jag är nästan gråtfärdig över vår dåliga segling. Ska det fortsätta så här har vi nog bara kommit halvvägs till Azorerna vid juletid.

Vågorna är nu ca 6 m och det blåser stadigt 14-15 m/s. I byarna mer än 20 m/s. Man ser hur havet svartnar och blir randigt av skum och vatten slits av från vågtopparna

Vi börjar få ont om vatten, men vattenmaskinen är fortfarande vinterkonserverad och behöver startas upp. Jag börjar plocka bort dynor, men inser att jag kommer att slå mig blodig i den vilda sjön. Vi startar motorn, går upp i vind och tar ner seglen. Med nästan full gas på motorn gör vi 3 knop genom vattnet och har en motström på 2 knop – resultatet är att vi gör 1 knop netto över grund! Det skulle ta 4 år att åka till Azorerna så här. Nu rör sig Circe huvudsakligen i en axel och jag tar itu med vattenmaskinen. 4 timmar senare, efter åtskilliga svordomar och blåmärken, får jag igång den.

Ny väderprognos visar att tredje busvädret har fördjupats och nu har medelvindar på 21 m/s och är på väg rakt mot oss. Vi sätter stormrev och flyr österut. Vi har definitivt tröttnat på de kungliga engelska lågtrycken och siktar mot Biscaya.

Onsdag morgon 5:e augusti – Vi är utanför Biscaya. Som alltid motström och sydvästlig vind, men nu 7-8 m/s. Vi städar upp i båten och tar varsin dusch – underbart.

Kinsale ligger nu 362 nm från oss rak linje och vi har använt nästan 600 nm för att komma dit vi är. Natten bjuder på hårdare vindar och vi sätter stormrev och tar in halva stormgenuan. Inte så mycket för att vi måste, men vi är trötta på att hålla i oss.

Vi kör motorn för att ladda batterier. Klockan 00:15 luktar det bränt fläsk i båten och jag sliter upp motorluckan. Motorn går, men ingen generatorrem finns kvar. Vattenpumpen står still – ingen kylning på motorn. Kylvattnet har kokat bort, men eftersom vi har en 40-liters varmvattenberedare inkopplad på motorns kylvatten så har värmeökningen inte kommit alltför plötsligt. Vi har haft tur som tokiga att motorn inte skar.

Fredag 7 aug: Solsken, blå himmel. Barometern står på 1024! Vi duschar och äter lunch på uteserveringen. Underbar kryss. Vi upptäcker vi fått in saltvatten i främre kabin. Båten har blivit översköljd 1000-tals gånger men vi har inte sett det tidigare för man kan inta vara i förpiken i hårt väder –det är rent livsfarligt. Jag hittar lätt läckan – det är tre bulthål det rinner vatten ur. Bultarna håller ett däcksbeslag som monterades innan avresan.

Läckan står oss dyrt. Alla papperssjökort har löst upp sig och blivit pappersmassa – slängs i sjön. Vi har vårt bibliotek där och nu är alla böcker vattenskadade och har börjat mögla. Diverse utrustning som förvarats i emballage eller kartong ligger i en kartonggeggig röra. Sängkläder och madrassen är blöt och saltindränkt.

Lördag 8 aug: Vi börjar komma in i det Azoriska högtrycksområdet. Barometer står på 1024 (inget fel på den – väderleksrapporten säger samma sak). Det går en skön 2-meters dyning och vi seglar mot målet med 8 knop. Vi upptäcker en sensation – vi har MEDSTRÖM med en knop. Farbror motström måste ha tagit miste på väderstrecken.

Dis och dimma hela dagen. Vi är helt ensamma på havet och har inte sett en kotte på 3 dygn.

Söndag 9 aug: Disigt och vindstilla. Luftfuktigheten är 200 % ( ja, det kanske inte riktigt funkar rent matematiskt, men här stämmer det.) Det rinner om allting.

Något har hänt – vattnet har blivit azurblått (Azorblått?) och vattentempen är drygt 20 grader. Bakmaskinen kommer fram och efter ett tag äter vi nybakat franskbröd. Dyningen har nästan lagt sig och vi glor ut över ett spegelblankt hav. Det var ju så här vi hade tänkt det. stiljte

Middag intages i civila kläder (inte sjökläder) vid bord med duk, kniv och gaffel och ett glas rödtjut – ja, det är ju söndag middag. Det är en viss skillnad mot middagar under kulingdagarna – då stod vi på knä framför diskhon med kastrullen i hon och slafsade i oss maten med sked.

Måndag till tisdag 11 aug: Nu har vi kört motorn kontinuerligt i tre dygn. Oljebyte i motor och backslag. Farbror motström har hittat oss igen och allt är som vanligt. Vi kan nå hamn på Terciera i kväll om vi vill, men då blir klockan sen kväll med mörker. Vi väljer att sova över på öppet hav och anlända i morgon efter lunch istället.

Om man summerar resan en smula kan vi konstatera;

Medelvindar på 14-15 m/s är mycket vindar och betyder ofta byar på över 20 m/s.

Blåser det 15 m/s blir vågorna 5-6 m på Atlanten.

Lågtryck och busväder har svårt att hålla sig till utfärdade prognoser.

Att segla mot vågorna betyder du tappar 2 knop. Har man motström tappar man ytterligare 1,5-2 knop. Kryssar man med mycket rev pga. hård vind, blir avdriften märkbar. Så det gäller att hålla fart på båten om det ska bli något kvar till fart över grund.

Seglar man från Irland till Azorerna har man vinden rakt i nosen under hela resan, motvågor och motström – en bra träning i att kryssa. Vi kommer att ha klarat resan på ca 1530 nm. Inte så illa med den usla starten vi hade.

Vi har fått utmärkta segel av Hamal Sails som gett Circe bra kryssningsegenskaper då hela seglet, eller med ett rev, eller med två rev är uppe. Stormrevet (tredje revet) däremot sitter 2-3 dm för långt ner på akterliket. Det går inte att plana ut seglet utan att fälla sprayhooden, vilket är det sista du gör när sjön sprutar över dig, och då sitter vi där med en stor buk som kränger båten. Vi ska undersöka om någon segelmakare kan sätta i en ny revpunkt högre upp på liket. Alternativt höjer jag skotpunkten i förliket med ett band.

Vi tycker att Circe, en Jeanneau Sun Odyssey 40,3, är en synnerligen bra och välseglande båt. Hon känns trygg, välbalanserad och hanterar sjön med lagom styvhet och beter sig mycket förutsebart trots att vi lastat ner henne med ett ton. Vi blev imponerade hur väl och bra hon svarade på roder i 9-10 knops fart, lutandes 25 grader i 6 m sjö och hård vind. För oss känns hon som ett bra val att segla jorden runt med.

Vi är imponerade av;

Satellitantennen som fungerar i våldsamt väder – en positiv överraskning. Vi har bredband, mejl och telefon var vi än är i vilket väder som helst.

Ray Marins autopilot som under vindstyrning styr och parerar smartare än vad jag kan prestera och orkar göra det timme efter timme, dygn efter dygn.

Vattenmaskinen som ger oss så mycket vatten vi vill ha utan problem.

Vi är besvikna på;

Panama antennen i masttoppen - Den bästa (och dyraste) enligt Syd Ost Marin. Den klarade inte ens en natt med kuling.

Ray Marins plotter C120W. Programvaran har buggar. Plottern stänger av sig själv varje dag. När jag återstartar den, fungerar inte medelvärdesberäkningen för COG, kurs över grund vektorn. Kursvektorn svänger vilt plus minus 30 grader. Man kan bara ana vart man är på väg. Sen roar den sig med att välja en annan kartupplösning än vad jag tycker.

I morgon eftermiddag, onsdag 12 aug, ligger vi i hamnen Praia da Vitoria på ön Terceira.

‹ Tillbaka