Ulla & Christer Florell - Sy Circe
VHF: SB4826 Satellittelefon: +8816 326 53842
HF: SA0BCF MMSI: 265591430

Galapagos 23 Apr - 15 Maj 20112011-05-16

‹ Tillbaka

Vi tar en taxi förbi Santa Rosa ner till Tùnel de Lava. Det är en lång, kanske 1,5 km, lavatunnel. Ulla gillar inte tunnlar och sätter sig och väntar vid utgången till tunneln. Jag åker taxi till ingången som är ett brant hål ner i underjorden. cf ner i grottor 018 Vi har betalt för att få gå ner och då tänder man lite ledljus som sitter på 50-75 m avstånd. En lavaström har runnit här och formligen gjort en tunnel genom andra bergarter. Tunneln är ca 5-8 m bred och höjden varierar mellan 5-20 meter. Det är fullt med nedrasade stenblock och jag får snirkla mig fram och klättra över en del block. grottor 003 Efter att ha gått i en halvtimme inser jag att jag är långt in och plötsligt känns det väldigt ensamt. Det är knäpptyst och svart och man tycker man är i en helt annan värld. Jag har egen pannlampa och en extra ficklampa med mig och bägge behövs. Utan egna ficklampor hade jag vänt om efter bara några minuter. Om ledljusen skulle slockna, och den sannolikheten är inte alls låg, har man ingen chans att hitta ut utan egna ficklampor. Det går en mängd sidotunnlar som inte mynnar någonstans och utan ljus tappar man rumsuppfattningen efter bara några minuter. grottor 002 Känner mig lite mindre tuff än vanligt, travar på och det känns ganska skönt att efter ytterligare 20 minuter se en strimma ljus långt där borta. En upplevelse jag inte kommer att glömma.

Vi tar oss vidare till ett privat naturskyddsområde med helt frigående sköldpaddor. Riktiga bjässar och klart mer ”naturligt” att se dem så här än på Darwin Center. cuf skoldpadda 007 vegetation galapagos 010 Kommer man riktigt nära drar de in huvudet i kroppen under stort väsande. Det är luft som pressas ut ur kroppen/skölden för att huvudet och hals skall få plats. De flesta är mer än 100 år gamla. landskoldpadda stor 015 skold 017

De första 7-10 dagarna här har vind och sjögång varit ok. Hamnen är ju bara en vik som ligger helt öppen mot södra Stilla Havet och viken är full med stora klippblock på botten. Det är svårt hitta en plats med sandbotten. Vi har fått ner ankaret i sand men kättingen slingrar sig runt flera klippblock och det rycker och sliter i båten. Dyningen har ökat sista dagarna och är ca 1,5 till 2 meter. Båten svänger runt ca 200 grader två gånger per dygn pga. tidvattenströmmar. Det finns ingen dingybrygga och kusten är bara lavablock, så man kan inte använda sin egen dinge. Istället finns ett väl fungerande taxibåtssystem. Man ropar på kanal 14 och anger sitt båtnamn och får något obegripligt till svar och några minuter senare dyker det upp en taxibåt som är en öppen, ca 6 meter lång plastbåt med utombordsmotor. Det kostar 60 cent enkel resa. taxihamnen p ayora 020

Vi har börjat förbereda oss för avfärd och den 27 ska vi in och bunkra mat. Taxin har kommit och jag har tagit mig ombord. Båtarna häver ordentligt och det gäller att kliva på i rätt sekund. Jag är beredd ta emot Ulla som oturligt kliver av då båtarna är i osynk. Ulla blir hängande i min arm, skriker till och vi hör ett kraftigt krasande från hennes axel. Helvete. Direkt vi kommer iland kontaktar vi vår agent, en superbra kille från Finland, och jakten på den enda riktiga läkaren på ön börjar. Det finns ett ”sjukhus”, men agenten har tidigare berättat att lokalbefolkningen åker till fastlandet, Ecuador, om man behöver riktig läkare.

Vi hittar läkaren, Gabrielle, efter en timme och får komma till hans mottagning/bostad. Han skickar Ulla på röntgen. Det tar en timme att hitta den enda personen på ön som kan/får hantera rtg-utrustningen som verkar vara kvarglömd från förhistorisk tid. Nåja, det blir någon slags bild och det syns att ett ben i axeln har gått av. Ulla blir ompysslad och får mitella.

Efter en vecka tas det ny rtg för koll att benet ligger på rätt plats och läker ok. Ulla börjar sen träna armen med hjälp av en sjukgymnast. En rörelse gör helvetiskt ont och tårarna trillar på Ulla. ”Jo, men det känns lite obehagligt i början” Efter ytterligare några dagar säger vi att något är fel och Ulla skickas på ultraljud skanning. Då framkommer att bicepsmuskeln har slitits loss från sitt fäste uppe i axeln. Det är två veckor efter att olyckan inträffade.

Med hjälp av läkaren och vår agent hittar vi fram till den mest erfarna kirurgen på det bästa privatsjukhuset i Ecuador. Han kan operera redan nästa dag. Vi fixar flygbiljett och nästa dags morgon är Ulla på väg. Vi är eniga om att jag måste stanna kvar och se till båten.

Ulla blir hämtad av en limousin på flygplatsen och körd till ett toppmodernt privatsjukhus. Deras rehab park är trevlig. alcivar hospital parken 013 alcivar hospital parken 008

Eduardo är chef för sjukhuset och kirurg. När Ulla berättade lite om olyckan och vår resa blev han mycket intresserad och berättade lite om sig själv. Han hade bl.a. jobbat och forskat på Karolinska Institutet i Stockholm under flera år. Att döma av operationskostnaden har han nog varit i USA och tränat också. Han tittar på rtg bilderna Ulla har med sig från Galapagos och skakar på huvudet. ”Vi behöver ta egna bilder”, säger han. Han är arg på läkaren här på Galapagos och säger att Ulla skulle ha opererats omedelbart. ”You have wasted two weeks”

Ulla ärr tillbaka, nyrenoverad och fin. Muskeln är fastsydd i axeln och kirurgen lade också in en extra plåtbit som förstärkning för benbrottet. Vi har ”go” från kirurgen att segla iväg den 20:e.

Från det olyckan skedde, har vi bott på hotell. Under den här stökiga tiden lyckades vi också bli magsjuka bägge två. Allt detta började när vi flyttade iland och började använda deras kranvatten att duscha i. Det är tydligen mycket e-kolibakterier och salmonella i vattnet, så man måste hålla klaffen (stängd mun) när man duschar och inte borsta tänderna i vattnet. Berättade de för oss när det redan var för sent. Deras kranvatten fungerar bra i toaletterna och i övrigt ska man nog undvika det. Det finns inga reningsverk för ingående vatten eller för avloppet som går ut i viken eller ner i backen.

Det är mer eller mindre farligt att ligga i den här hamnen. Vi har pratat med i stort sett alla segelbåtar och nästan alla har haft olyckor liknande Ullas eller varit en millisekund ifrån. Situationen blir sakta värre och värre. Flera båtägare lämnar båten och tar in på hotell för det går inte att sova i båten. Swellen skall öka och vi måste flytta oss till en lugnare plats. Men innan jag försöker ta upp ankaret, måste en dykare kontrollera att ankaret ligger kvar i sand och inte fastnat i ett klippblock. Om det har gjort det, drar jag sönder peket i den här sjöhävningen

Reservdelarna till vattenmaskinen anlände några dagar efter Ullas olycka och nu är den fixad och i god form.

Några mindre kratrar jag såg på hemvägen från flygplatsen. krater 014 krater 018

‹ Tillbaka